Distance
Nu har varit i Värnamo, Sverige cirkus ett dygn. I går fick jag umgås med min käre familj som jag saknat. Jag var så glad och lycklig. Allt var som det skulle vara.
Men i morse slog paniken till.
Jag vaknade upp utvilad i en onekligen stor och skön säng, PANIK! Vart är blondinen som brukar ligga bredvid mig? Dubbelcheckar, nej ingen blondin där. PAAAAAAAAANIK alltså.
Jag gick ut i hallen för att gå på toa men möttes varken av någon Stina, Frida, Anna eller Johanna på vägen dit. Vää-äää-ldigt lustigt.
Sitter på toaletten och ser mig själv i spegeln. PANIK PANIK! Jag ser mig skälv pissa! Vi har väl aldrig haft en spegel mittemot toaletten?
PANIK PANIK!
- Varför känner jag igen den där vågen så väl? Vi har ju en precis likadan hemma?
PANIK!
Åh, mama! Jag befinner mig ju i mitt hem. I det blåa huset på Vasagatan i Värnamo!
Åh, CRAP! Det är måndag och jag är ARBETSLÖS för första gången på 10 månader...
PANIK PÅ HÖG NIVÅ!!!!!!!
- Jag tror det kallas miljöombyte.
Som Jonas beskrev så fint i föregående inlägg; VI SAKNAR OSLO och Er! Men jag tror det går bra. Man säger ju att tiden läker alla sår.
För distansförhållande med Kirkevien 147 D, det är väl inte så farligt? Jag tror vi kommer att klara det här!
Dock är distamförhållande med min Blondin en annan femma. Alla mina celler inuti mig längtar söndet efter honom. Detta trots att vi bara varit ifrån varandra i 29 timmar. INSANE! Är man kär i världens skönaste kille så är man väl det...
